Ni vet han den där Stefan Ingves, riksbankschefen, han kan faktisk trolla fram gratis pengar ur luften. Så här går det till när den modesta summan 800 miljarder kronor skapas ur intet för att stötta den svenska ekonomin.
Riksbanken har lanserat ett massivt ekonomiskt stödpaket för att stötta den svenska ekonomin under krisen.

Det består av två delar. 500 miljarder kronor lånas ut till bankerna till noll procent ränta, alltså gratis pengar, eftersom räntan är priset på pengar. Riksbanken har också berättat att den vid sidan av detta kommer köpa statsobligationer, bostadsobligationer, kommunobligationer och andra företagspapper för 300 miljarder kronor, således allt som allt 800 miljarder kronor.

Här ska vi nu stanna upp och fråga oss hur det där går till, rent konkret. Varifrån kommer dessa 800 miljarder kronor? Pengar, det skapar väl riksbanken genom att sätta fart på ett sedeltryckeri någonstans? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Svaret på frågan låter istället nästan som något som en advokat skulle ge, på det klassiska jurist-temat “Du tycker att det här låter enkelt, men vänta bara tills att jag fått förklara det hela för dig.

” Fast jag tror ändå att det ska gå att ge ett begripligt svar på den frågan. Men för att göra det måste vi blanda in de vanliga privat- och affärsbankerna och andra bolåneinstitut, och då framförallt de fyra svenska storbankerna Nordea, Swedbank, Handelsbanken och SEB, och deras bolån i bilden. För bolånen är faktiskt nyckeln till frågan om hur pengar skapas under normala omständigheter. Vi skall därför börja med dessa innan vi kommer till de 500 miljarderna som riksbanken nu pumpar ut i det finansiella flödet.

Men allra först tar vi det här med sedelpressarna. För de skapar givetvis pengar, fast bara en liten del av alla de betalmedel som snurrar runt där ute. Riksbanken ger ut mynt och sedlar, men de utgör bara två-tre procent av de medel som hushåll och företag har för att klara sina transaktioner, alltså betala allt ifrån sin hyra eller räntor och amorteringar på bostaden till maten på bordet som håller ungarna mätta och förhoppningsvis hyfsat glada och nöjda, eller betala löner och räntor på lån och räkningar till leverantörer och kostnaden för fastigheter och annat när det kommer till företagen.

Det är istället bankerna som på egen hand ”producerar” det som vi i daglig mening kallar och använder som pengar. När jag växte upp som knodd handlade det om kontanter i plånboken. Numera handlar pengar nästan uteslutande om ett betalkort kopplat till mitt bankkonto. Så här går det till. Den allra största delen av medlen för finansiella transaktioner utgörs av inlåning hos bankerna, det vill säga kortfristiga fordringar på bankerna. Vi betalar med ett kort kopplat till vårt bankkonto eller gör en överföring mellan konton, där vår inlåning vandrar över till någon annans konto. Kreditkortsskulder reglerar vi genom att föra över inlåning, återigen fordringar på bankerna, till kreditkortsföretaget.

Var någonstans kommer då denna inlåning ifrån? Det är inte så att inlåning skapas genom att vi växlar in våra sedlar och mynt på ett bankkontor. Inte heller är det så att bankerna förmedlar fordringar på Riksbanken, så kallade reserver, till hushåll och företag, och förmerar dessa genom att återanvända dem för nya lån. Nej, det är fiffigare än så. Bankerna skapar sin egen inlåning genom att ge ut krediter. Det görs genom det som på fikonspråket latin kallas ”ex nihilo” eller ”ur intet”. (Tack till ekonomikrönikören Per Lindvall för denna eleganta förmulering.)
Det är inget märkvärdigt, inte ens alkemi. Pengarna skapas faktiskt ur tomma intet.

Det vanligaste sättet som detta fungerar på är om du eller jag gå till banken och bugar och bockar artigt och frågar om vi kan få låna pengar till en bostad. I den bästa av världar tycker banken efter att ha stämt av läget för att bedöma om vi klarar av att betala räntor och amorteringar på lånet att vi får göra det. Då sätts summan så vi lånar in på vårt konto i banken. Därefter för vi över denna summa till säljaren av vår nya och fina bostad. Banken har alltså skapat ett lån på ett konto, vår skuld, och en lika stor fordran i andra änden hos sig själv, som är inlåning. När vi i nästa led betalar säljaren av bostaden så vandrar denna inlåning över till dennes bankkonto.

Vi hade naturligtvis kunnat göra denna bostadsaffär utan inblandning av banken, genom att vi ställer ut en så kallad revers (ett skuldebrev) till säljaren. Nackdelen med denna revers är att den inte fungerar lika bra som transaktionsmedel, som en fordran på banken. Inlåningen kan ju disponeras när som helst och är ett accepterat betalningsmedel för alla. Den är helt likställd med det vi kallar pengar.

Det är denna ”löptidsomvandling” som är bankernas stora uppgift. Sett från bankens sida så matchas en lång tillgång, fastighetslånet, med en kortfristig skuld, inlåningen. Att inlåningen är kortfristig, att den inte har någon bindningstid, kan naturligtvis vara ett problem för bankerna. Om eller snarare när vår inlåning vandrar över till en annan bank så måste ju banken refinansiera sin utlåning till mig eller dig. Vad gäller bostadslån görs detta normalt genom att bankerna ger ut så kallade säkerställda obligationer - bostadsobligationer. Inlåningen, återigen fordran på banken, lever dock vidare, då den kan finansiera annan utlåning.

För det finansiella systemet som helhet är inlåningen en hyfsat stabil finansieringskälla. Den har i princip evig löptid, som pengar, och kan bara ”förstöras” genom att någon betalar tillbaka sitt lån, amorterar, eller att, Gud förbjude, banken går omkull och dess tillgångar inte räcker för att täcka inlåningsskulderna. För att minska riskerna med det senare så finns därför en statlig insättningsgaranti, som statens egen bank Riksgälden ansvarar för och hanterar.

Bankernas förmåga att skapa nya krediter och pengar är i princip oändlig, men den begränsas i praktiken av att de måste ha en viss så kallad kapitaltäckning och naturligtvis av att den ska bedömas vara lönsam. Och det är den. Den absoluta merparten av alla nya lån som skapas i bankerna är bolån. Avkastningen på detta kapital är samtidigt mycket god. När jag satt på Realtid och skrev om Finansinspektionens stabilitets- och bolånerapporter för lite mer än ett år sedan så låg bankernas bruttomarginal på bolånen på runt 1,75 procent. Med tanke på de goda säkerheterna som ligger i botten på lånen (alltså bostadsrätterna eller villorna) och den mycket höga lönsamheten så är det självklart att bankerna har mycket starka drivkrafter att skapa nya krediter, alltså skapa nya pengar som uppstår ur tomma intet i banksystemet.

Men åter till frågan om hur de 500 miljarderna till noll procents ränta (alltså gratis pengar) som Riksbanken nu ställt till bankernas förfogande. Varifrån kommer de? Svaret är att på samma sätt som de vanliga bankerna skapar pengar ur tomma intet genom att bevilja nya bostadslån så skapar Riksbanken pengar ur intet i det datoriserade handelssystemet Rix, som Riksbanken driver och ansvarar för.

Alla betalningar, som inte görs med sedlar och mynt, innebär att pengar flyttas mellan olika konton hos någon eller några banker. När hushåll och företag betalar en räkning, så ger de banken i uppdrag att överföra pengar från det egna kontot till betalningsmottagarens konto. Om avsändaren och mottagaren av betalningen har konton i samma bank genomförs betalningen internt i den banken. Om mottagarens konto finns på en annan bank behövs ett centralt betalningssystem som skickar vidare betalningar från den ena banken till den andra.

Alla betalningar, både direkt mellan banker och på uppdrag av en kund, sker genom de konton som bankerna har i Rix-systemet. Riksbanken fungerar därmed som bankernas bank och är knutpunkten i betalningssystemet. Som centralbank kan Riksbanken tillföra pengar till Rix-systemet genom att låna ut pengar till bankerna över dagen eller natten, vilket gör att betalningarna flyter på friktionsfritt.

Och det är här, i detta Rix-system, som de 500 miljarderna skapas. Riksbanken kan skapa pengar genom att ge ut sedlar och mynt men också genom att ge ut elektroniska pengar i svenska kronor till bankerna. Det är det som Stefan Ingves och hans medarbetare vid Riksbankens handelsterminaler i Rix gjort nu, genom att knappa lite på ett par tangentbord i deras datorer som är uppkopplade till systemet, så har de vanliga bankerna på andra sidan plötsligt 500 miljarder kronor i nya lån till noll procent ränta att använda och i nästa led skicka vidare till sina låntagare, mot en viss räntemarginal och riskpremie som betalning för detta. Det är bara Riksbanken som kan ge ut svenska kronor på det här sättet.

När Riksbanken lånar ut pengar till bankerna skapas en skuld till allmänheten men samtidigt får Riksbanken tillgångar, som statspapper och andra obligationer, av bankerna som säkerhet. På så sätt ökar Riksbankens balansräkning, på samma sätt som de vanliga affärsbankernas balansräkning ökar när de ger ut nya bolån till oss privatpersoner. Och då har vi ånyo skapat pengar ur tomma intet.

Jag hoppas att det här fungerar som förklaring till varifrån de 500 miljarderna i gratis pengar kommer. Det här med hur pengar skapas är en del av det finansiella systemets funktionssätt som inte är helt lätt att intuitivt begripa och förstå, men förhoppningsvis klarnar det efter ett tag och lite funderande.